Hej, jag ska nu berätta om en tjej som heter Emma. Emma är på alla möjliga sätt, tja, perfect (i alla fall vad alla andra säger). Hon har inga syskon utan lever ett ensamt liv som ensamt syskon med sina föräldrar. Men nu kommer berättelsen.

_________________________________________________________________________________________________________

Det var en varm sommar dag. En stark bris ven genom fönstret på andra våningen. Där satt Emma, en vilsen, men ändå perfekt. Hennes säng var stor, nästa som en dubbelsäng med ett skimrande sänghimmel. Egentligen skyller hennes föräldrar på att om hon inte föddes skulle dem vara rikare. Då lyssnar hon inte, inte ens på sig själv. Hon steg upp ur sängen och stängde dörren. Hon stod med armarna i kors mot fönstret, som om hon var besviken eller något. "Emma!? Är du där? I sånna fall vill jag prata med dig." Rösten lät bekant, tyckte Emma, men ändå var det något som inte stämde. Hon öppnade fönstret och såg ut över den vackra ängen utanför. "Titta ner ..." sade rösten. Emma tittade ner och såg hennes pojkvän Tobias. Jag vill inte såra henne, men jag gör det, tänkte Tobias och såg på Emma. Emma tog sin lilla trä-hiss hon byggde för fem år sedan med sin pappa. När hon var nere log hon brett och undrade vad han ville. "Emma, jag vill helst inte göra detta men ..." sade Tobias och svalde hårt. "Vad är det - säg!" svarade Sofia upprört. "Jo du förstår ..."

Mer? :]]